Religionshistoria är ett ämne inom humaniora och samhällsvetenskapen, en empirisk disciplin som behandlar religiösa föreställningar, praktiker, estetiker och materialitet, vilka analyseras i sina respektive historiska, kulturella och sociala sammanhang. Att studera inriktningen Allmän religionshistoria innebär att fördjupa sig i religionernas historiska rötter och nutida utbredning och utveckling. Ur detta perspektiv är religionshistoria inte endast ett historiskt studium utan också i högsta grad ett samtidsorienterat ämne. Teorier om religion, rituell dynamik, religionens estetik och materialitet, textstudier etc. är viktiga för att studera religioners globala ömsesidiga beroende och kontextuella specialiseringar. Dessa återfinns traditionellt i studier av islam, judendom, östasiatiska (buddhism, daoism, kinesiska religioner, shintoism) och indiska religioner (hinduism, buddhism, jainism, sikhism), kristendom, ursprungsbefolkningarnas religion och ekvivalenta strömningar i samtiden. Hur skrivs historien och av vem? I vilken utsträckning är religion formade av historien? Det är frågor som aktualiserar studier om historiebruk, makt, postkolonialism och genus.

Vi lever i en senmodern värld. Hur kan vi beskriva samtida andlighet på ett vetenskapligt lämpligt sätt? Antalet människor som identifierar sig som religiösa växer globalt och också i Europa och Sverige formar religionen våra liv mer än vi tror. Vår begreppsvärld är formad av religion, våra veckodagar bär gamla gudars namn, kristna högtider är fortfarande nationella helgdagar i Sverige, många gifter sig, begraver sina döda och låter döper sina barn i kyrkan, trots att de kanske inte ens identifierar sig som kristna. Samtidigt är Sverige ett samhälle som blir allt mer globalt, vars olika medlemmar berikar vårt samhälle med en mängd kulturella bakgrunder och vidareutvecklar det vi tar för givet. Religion är inte bara en identitet, den är också alltid ett uttryck för ett kulturliv i ständig utveckling.

Men vad är då religion? Och skulle vi vilja kunna beskriva religion som ett område som kan skiljas från kulturlivet? Senaste decenniernas religionsvetenskapliga forskning visar på begreppets förankring i kristendomen och den västerländska idéhistorien. Distinktionerna naturligt/övernaturligt och religiöst/sekulärt uppstod i ett europeiskt sammanhang. Som emiska begrepp som uppstår i en lokal kultur återspeglar de inte nödvändigtvis en tvärkulturell verklighet. Därför är det viktigt att studera religion från breda kulturella och historiska perspektiv. Dessa insikter ligger till grund för ämnet religionshistoria.