Trump gör presidentvalet till en wrestlingmatch

Av Ellen Albertsdóttir - Publicerad den 12 september 2024
Bild från en match i amerikansk wrestling. Den ena mannen flyger i luften för att hoppa på den andre.
Donald Trump har en stark koppling till professionell wrestling, framför allt genom sitt samarbete med World Wrestling Entertainment (WWE). Foto: Hugo Fernandes, CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

Donald Trumps bakgrund inom amerikansk wrestling har bäddat för hans politiska karriär. Genom att använda sig av wrestlingens ”kayfabe” – konsten att framställa iscensatta händelser som verkliga – har Trump suddat ut gränserna mellan verklighet och fantasi. Det menar religionsfilosofen Aaron James Goldman.

Presidentvalskampanjen 2024 i USA kommer att gå till historien. Inte nog med mordförsöket på Donald Trump inför öppen ridå i somras, demokraternas huvudkandidat Joe Biden kastade också in handduken i sista stund. In trädde i stället vicepresidenten Kamala Harris – och med henne trenden att kalla Donald Trump, hans vicepresidentkandidat J.D. Vance och republikaner i allmänhet, för ”weird”. 

Manipulation på scen

Vad som inte är lika ”weird” som det i anhängarnas ögon är ”cool” är Donald Trumps engagemang för professionell wrestling. Trumps politiska stil är inspirerad av dessa erfarenheter, enligt Aaron James Goldman och flera med honom. För den som inte är välbekant med ”sporten” är wrestling en omsorgsfullt iscensatt, fiktiv föreställning. Matchernas resultat avgörs i förväg. 

Donald Trump har spelat med i showen på olika sätt under tre decennier och är invald i wrestlingbolaget WWE:s Hall of Fame. Mest uppmärksammad var hans medverkan i en Battle of the Billionaries-match, där han fick välja en brottare att representera honom. Vinnaren, vilket blev Trump, fick raka av håret på motståndaren WWE-ägaren Vince McMahon i ringen.

– Skådespelare på scen och vita duken har en överenskommelse med publiken om att det inte är på riktigt. Det är tydligt för alla att det är en iscensättning. Annars skulle tittarna bli livrädda när någon dog på film. Men i professionell wrestling låtsas brottarna att det verkligen händer, även utanför scenen. Publiken jublar och spelar med, säger Aaron James Goldman.

Det är detta som kallas ”kayfabe”. Det är ett begrepp inom professionell wrestling som används för att upprätthålla illusionen att matcherna och historierna är äkta, även om de egentligen är planerade och iscensatta. 

Professionell wrestling är tevesänt för att underhålla. Här finns likheter med tevesända politiska debatter mellan två tydliga motparter. 

– Donald Trump har lärt sig mycket av professionell wrestling som har hjälpt honom att bearbeta folkmassor. Han använder sig regelbundet av det teatraliska i detta format för att manipulera sin publik på ett underhållande sätt, säger Aaron James Goldman. 

Trump belyser att amerikansk politik och valsystem är lika oärligt som professionell wrestling.

Det teatraliska blev också tydligt i samband med mordförsöket på Donald Trump, när han efteråt höjde sin näve i en trotsig gest. ”Fight”, ropade han till publiken och kamerorna. Händelsen synliggör Trumps medvetenhet om den bild han vill projicera, även i kaotiska situationer, och hur han utnyttjar sådana ögonblick för att förstärka sitt budskap. 

Aaron James Goldman undersöker i sin forskning hur Trump använde sig av "kayfabe" under valet 2016 och därefter. Han är engagerad i två relaterade pågående forskningsprojekt; ett om apokalyptiska föreställningsvärldar nu och då, och ett om konspirationsteorier. Forskningen om Donald Trump kopplar till båda. 

Han intresserar sig för hur många amerikaner engagerar sig i myter och narrativ om ont och gott, i stället för att formulera sin sociala kritik på andra sätt. Ett typexempel är konspirationsteoriklustret QAnon som pekat ut Trump som ledare i kampen mot ett internationellt nätverk av satanistiska pedofiler. 

Hejar på skurkfiguren

Trump var själv drivande i konspirationsteorin om valfusk när han förlorade valet 2020. Presidentkandidaten har efter flera domstolsprocesser dömts till höga böter och näringsförbud i New York. Han kallade då domen för en ”häxjakt” och anklagade domaren för att vara korrupt. ”Allt är riggat” och ”valsystemet är illegitimt”, påstår Trump, och sedan använder han bristerna han pekat på för att själv bli president, menar Aaron James Goldman:

– Trump belyser att amerikansk politik och valsystem är lika oärligt som professionell wrestling, och placerar den i samma genre. Han uppfyller den profetia han själv fört fram: att systemet är korrupt, och detta eftersom Trump själv bidragit till det.

Anhängarna, de fattar. När Trump målar upp sina motståndare som bluffmakare och avslöjar politiken som en fars, får han dem som upplever sig maktlösa att känna makt, menar Aaron James Goldman. Han möter på så vis en trötthet på politiken som redan fanns, långt före honom. 

– Många menar att Trump-väljarna är lurade. Men de tror inte nödvändigtvis på allt Trump säger. De tittar på en föreställning och de låter Trump uppträda, säger Aaron James Goldman.

Trump verkar medvetet ha tagit på sig rollen som en skurkfigur som folk både hatar och hejar på, menar han. Inom wrestling kallas en sådan karaktär för "heel" – någon som bryter mot reglerna, provocerar publiken och väcker starka reaktioner. 

– Medan han spelar skurken tycker en del att den ”goda” kandidaten, alltså Kamala Harris och före henne Joe Biden, gör ett dåligt jobb. De menar att demokraterna gömmer något; de låtsas vara schyssta men fejkar. Ungefär som att demokraterna fram till i somras var tysta om Bidens kognitiva förmågor. Men Trump har inga problem med att ljuga folk rakt i ansiktet. Att ljuga öppet uppfattas som mer äkta än att ljuga samtidigt som man låtsas att man inte ljuger, säger Aaron James Goldman.

Harris i brottarringen

Enligt en undersökning från University of Chicago 2022 anser endast 56 procent av amerikanerna totalt sett, och 33 procent av republikanerna, att deras politiska system är rättvist. I det amerikanska valsystemet väljer medborgarna presidenten genom ett system med elektorer. Varje delstat tilldelas ett antal elektorer baserat på sin folkmängd, och dessa elektorer röstar på presidentkandidaten. Det betyder att en kandidat kan vinna flest röster från elektorer och därmed presidentvalet, även om hen nationellt får färre röster. Så skedde till exempel i valet 2016, när Hillary Clinton fick flest röster men Trump tog hem segern. 

– Forskning innan Trump antydde ett minskat förtroende för det amerikanska valsystemet, särskilt bland republikaner. Amerikanerna hade alltså redan innan Trump börjat tvivla på sanningshalten i de politiska tävlingar som de såg på TV, säger Aaron James Goldman. 

Det amerikanska politiska systemet ledde alltid fram till Trump

Han tror dock att Harris-kampanjens senaste strategi, att hävda att republikanernas politik och uttalanden är ”weird”, kan vara en framgångsrik taktik för att få demokraterna att framstå som mindre ”falska” eller ”oäkta” än Trump. 

– Detta visar på en ny vilja bland demokraterna att gå in i brottarringen med Trump. Genom att kalla Trump, Vance och andra republikaner för ”weird” tydliggör de hur avlägsna de är från amerikanernas vardag. Att kalla dem weird bjuder in väljarna att stanna upp och reflektera. Om de gör det kommer dessa kandidater oundvikligen att framstå som konstiga och avskräckande, säger Aaron James Goldman. 

Är då Donald Trump början eller slutet, undantaget eller den logiska följden? 

– Demokraterna vill gärna lyfta fram Trump som undantaget och menar att livet borde återgå till hur det var innan Trump. Men det amerikanska politiska systemet ledde alltid fram till Trump – han är kulminationen av allt: ett grymt, självupptaget monster. Han är mer sanningen om oss än vi vill erkänna.

Porträtt av Aaron Goldmann

Kontaktinformation

Mer om Trump och kayfabe

Aaron James Goldmans forskning fokuserar på moraliska och politiska frågor, och bygger på religionsvetenskap samt modern europeisk filosofi och teologi. I bloggen "Religion in Praxis" fördjupar han sina tankar om Donald Trump.

Wrestling with Trump: Kayfabe and its Broader Applications – Religion in Praxis

Artikeln är från nyhetsbrevet Apropå

Den här artikeln är publicerad i nyhetsbrevet Apropå från Lunds universitet. Där kommenterar några av universitetets 5 000 forskare aktuella samhällshändelser samt belyser viktiga, och ibland bortglömda, frågor.

Innehållet i artikeln är fritt att återpublicera i sin helhet, eller i delar, så länge källa anges.

Läs mer om nyhetsbrevet

Senaste nyheter