70-talet personer samlades den 27 maj i Lunds domkyrka för att få ämnet ”I dödens närhet” belyst med hjälp av föreläsningar, gestaltning, samtal och musik. Detta var den första gången som Stiftelsen Baculus Deperditus - den förlorade kräklan bjöd in. 2009 stals en donerad kräkla. Den har inte återfunnits. För försäkringspengarna ska det nu en gång per år anordnas ett program i skärningspunkten mellan naturvetenskap, humaniora och teologi. Den skänkta kräklan är därmed en gåva som inte gått förlorad, gåvan finns kvar, poängterar biskop Johan Tyrberg. - Det är spännande att aktuell forskning och kyrka kan mötas på detta sätt i domkyrkan, säger biskopen.  Hur ger man och hur tar man emot svåra besked om sjukdom och död? Carl-Johan Fürst och Jarinja Thelestam Mark gestaltar i några scener mötet mellan läkare och patient. De gör en resa genom ett sjukdomsförlopp från diagnos till ett sista farväl. Det finns mycket bortom det rent medicinska i en läkares roll. - Det är viktigt att vara ärlig och samtidigt professionell. Mot slutet av ett människoliv kan det bli så att jag inte har den vita rocken på. Då blir det ett möte mellan två människor, menar Carl-Johan Fürst, professor i palliativ vård.  - Det här är en kväll om döden men oundvikligen också en kväll om livet. Döden har med livet att göra. En människa är en människa tills dess hon inte är här längre och livet lämnar henne, konstaterar Erik Isaksson som arbetar som sjukhuspräst på ett daghospis i Botswana. Där möter han hiv/aidssmittade och cancersjuka i livets slutskede. De vardagliga val vi gjort spelar roll i dödens närhet. Finns det till exempel möjlighet för den döende mamman att återuppta kontakt med sonen som brutit med henne? Kontakt krävs för att vi ska vara mänskliga. Kontakt är kärlek. Längtan efter kontakt och gemenskap ligger djupt inom oss. Skammen kring hiv/aids kan ställa människor utanför gemenskapen och orsaka ett svårt lidande berättar Erik Isaksson. - Det finns mycket rädsla och många tabun kring döden. Men det är min och andras erfarenhet att det hjälper att tala och att säga som det är. I dödens närhet ställs allt på sin spets. Döden är alltid en utmaning. Här har kyrkan en av sina viktigaste uppgifter nämligen att finna ett mänskligt rum och ett rum för helande. Att vara den som ser, som lyssnar, som delar och som tar på allvar.  - När en människa som nyss levt är död gör det något starkt med oss. Det är en kombination av bävan och förundran. Röster sänks, vi gör fint i rummet. Jag tror det beror på att vi står inför det heliga. Vi står inför den gräns som bara kärleken trotsar, säger Erik Isaksson. Mjuk orgelmusik böljar fram i domkyrkan. Ett pulserande med skiftande intensitet. Ljudet dör slutligen sakta och stilla ut, som en sista lång och utdragen livssuck. En kväll i livets och dödens närhet är till ända. På plats finns diakoner och präster redo för samtal. Många stannar kvar efteråt för att växla några ord med varandra. Maria Lundström, Lunds stift